GTA: San Andreas mest frustrerande uppvisning visar hur långt Rockstar har kommit på 22 år

Med den kommande utgåvan av bestämde jag att det var dags att återvända till den kanske största spelet i min barndom: . År 2005 var ett av de första fyra spelen jag köpte till PlayStation 2, tillsammans med , och . Eftersom jag inte längre kan njuta av den version av spelet som jag spelade så många gånger som barn, köpte jag , som inkluderar , på Steam och startade spelet.

Lägg till på Google

Lägg till som föredragat källa

Följ på Google Discover

Det fanns inget sätt för mig att spela med en kontroller. Inte med de där kontrollerna.

Det har gått 22 sedan släpptes. Då var det här inte bara en teknisk revolution med sin gigantiska karta och sin oändliga lista över saker man kunde göra, utan det kändes också som en urban epik. Vi följer gatugängmedlemmen Carl “CJ” Johnson, och jag känner fortfarande att jag känner honom som en barndomsvän. Han återvänder till sin hemstad för att ta reda på mer om sin mors död, bara för att hitta sina gamla gänkkamrater från Grove Street Families som försöker överleva ett gängkrig. Spelet börjar med att han blir utkastad ur en polisbil efter en snabb demonstration av systematiskt våld. För att komma till sin gamla grannby grabbar han en cykel i närheten. Ögonblicket jag satte mig på cykeln under öppningssekvensen och cyklade in i Grove Street var jag igen min 14-åriga jag – en trötare version av det, visserligen, men en som fortfarande vann respekt och krossade allt med stil. Fantastiskt!

Men att cykla den cykeln påminde mig också om hur hårt kontrollerat Rockstar Játékok brukade vara. Att vända på cykeln känns som om jag försöker köra en lastbil, och att springa runt med CJ samtidigt som jag försöker sikra tog på nerverna oftare än inte, eftersom den digitala avataren envisades med att abrupt ändra riktning. Visst kräver det några eftergifter att spela efter att ha sett hur mycket spelutveckling och teknik i allmänhet utvecklats under de senaste två årtiondena, men , att återvända till ett 22 år gammelt Grand Theft Automatikus-spel sätter verkligen saker i perspektiv.

Denna kontrast mellan att älska utforskningen och karaktärerna medan man hatar styrningen nådde en spets i en uppdrag: “OG Loc”-uppdraget. “OG Loc” är ett av Big Smokes uppdrag, där han, Sweet och CJ åker till polisstationen för att hämta Jeffrey, en gammal vän till dem. I sin eviga längtan att komma in i gänglivet antog Jeffrey en ny identitet, “OG Loc”, och började begå mindre brott, vilket ledde till att han arresterades. När han sitter i fängelse blir Jeffrey sexuellt utsatt av en annan fånge som, enligt honom, stjal hans rim.

Prenumerera på Polygons Wishlister-nyhetsbrev

En veckovis checklista över det du en dag kommer att älska att spela. Inga köp, inga åtaganden – bara att spara för senare.

Gratis. Avsluta när som helst.

Genom Jeffrey diskuterar fetischiseringen av brottslivets attraktioner och etiken som omger de som är en del av den. Jeffrey hade alltid velat höra till i den värld som hans vänner från Grove Street tillhör, och sökte det anseende och den makt som ett gängarliv skulle ge honom. Det räcker med några sekunder efter att du träffar Jeffrey för att förstå att hans gängarpersona är en tvingad föreställning av det han tror att en “riktig” gängare gör.

Som hans vänner, CJ, Big Smoke och Sweet, håller de inte Jeffrey till svars för hans attityder och val, utan ser honom som en naiv kille – en “kuf,” som Sweet kallar honom flera gånger. Efter allt det här, även om varje en av dessa personers liv och de skäl som drev dem att bli brottslingar är olika, så finns det ett gemensamt förhållningssätt till att om man har möjligheten att hålla sig undan från brott, så bör man inte blanda in sig i dem. Jeffrey hade chansen att gå på college (Big Smoke retar honom genom att säga: “Hej Jeffrey, jag trodde att du skulle, uh, gå på college”), men istället spelar han den onde killen.

“OG Loc” berättar en fascinerande historia som verkligen fick mig att förstå ännu mer varför detta spel resonerar så starkt med mig och många andra i Brasilien (där jag bor). Jag tror inte att jag skulle ha kunnat läsa och njuta av dess skrivning lika mycket som jag gjorde när jag spelade spelet för 22 sedan av flera skäl. Även om jag också inte tror att jag var redo att känna mig så missnöjd med att spela detta spel som jag försökte jaga och döda OC Locs förövare, Freddy.

Efter att ha hämtat Jeffrey tar uppdraget med dig till Freddys hus. Jeffrey gamla fängelsekompis hånar honom och säger att “det var bara ett fängelsegrej”, och far iväg på en motorcykel. Jeffrey säger “jag måste skydda mitt rykte!” när han ber CJ hjälpa sig i förföljelsen med en annan cykel. Freddy har aldrig stulit hans rim, men genom att angripa Jeffrey berövade han hans värdighet, vilket Jeffrey försöker återfå genom våldsam hämnd. Dessa karaktärers etiska värderingar är på spel här, men vad som följer är en av de mest irriterande förföljelsesekvenserna jag någons har spelat.

Freddy svirvlar genom gränderna, och när jag försökte hålla jämna steg med honom träkade jag upprepade gånger in i väggarna till de närliggande byggnaderna, vilket fick både CJ och OC Loc att flyga iväg. Det tog evigheter att få upp motorcykeln på fötter och börja köra igen. När jag äntligen hade vunnit min kamp mot gränderna fick jag hantera spelets styva körkommandon. Att göra en U-vändning för att följa Freddy kändes som att vara i en bosskamp, där jag måste räkna på hastigheten och vinkeln på varje enda åtgärd. Varje gång jag föll av cykeln eller slösade dyrbara sekunder på manövrera cykeln för att komma in på rätt gata krossade jag knapparna på min kontroll, och försökte i vanliga fall utan framgång att påskynda processen medan jag skrek i mitt huvud: “Snabbare! Freddy flyr, och jag vill inte starta om den här uppdraget för femte gången!!!”

GTA: San AndreasGTA 6GTA: San Andreas